måndag 28 april 2014

Lördagsentrécote för mamma.

Lördagens aktiviteter tog plötsligt en mer dramatisk vändning än önskat.
Sönerna är som tur är inte pollenallergiska, utan vistades ute i det fantastiska sommarvädret, medan en annan satt inne och försökte att inte tänka på att halsens andningspassage minskar och väsandet ökar.

Plötsligt ringer det på ytterdörren. Intensivt.
Minst öppnar. Inget tal hörs. Märkligt.
Tänker att jag måste gå till hallen och se vad som händer.

Möter minst. Minst går in i vårt sovrum och lägger sig i pappas säng med täcket upp till näsan?!

Fortsätter istället till entrén. Där står mellan, helt stum. Säger, efter en evighet, förlåt!

Jag fattar inget!

Mellan vänder sig om och jag ser en entrécote på baksidan av armbåge och underarm???!!! Förstår sedan att han har cyklat vält. Förlåtet kommer sig av att han vet att han har cyklat oförsiktigt, fast jag förmanat att han inte får det....

Jag tycker inte om sår, blod och dyligt, tittar inte på läkarserier eller 112 programtyper av denna anledning. MEN av någon anledning ställer hjärnan in sig på auto-mamma-pilot, vilket såhär i efterhand är fascinerande.

Mellan är lika stor som jag och är en bastant kille, så OM han svimmar, är för tung för mig att staga upp. Placerar honom i badkaret och pallar upp honom med handdukar. Hämtar choklad på mitt allra hemligaste ställe i huset, som han får allra först. Sedan tar jag itu med det som liknar en köttbit. Det är inte roligt, varken för honom eller mig! Tänker att detta behöver sys, men samtidigt vet jag att det är lördag eftermiddag och på stadens akutsjukhus är det 12 timmars kö....

Satt för hundra år sedan med äldst för att sy i huvudet. Han fick vänta så länge att den lagda bedövningen släppt. De sydde utan. Han var 7år.

Tar fram min plåster arsenal och inser att det här inte är tillräckligt stora kompresser. Tänker lappteknik och fixar. Äldst trycker ihop från ena hållet och jag från andra, samtidigt som jag tejpar. Jag får inte bort allt jord- och sanddamm, men vet att det kryper ut av sig självt, inom loppet av ett år. Eventuellt blir det lite av en tatuering i färgen under huden( fräckt med fartränder?).

Lördagen blir lite förskjuten i form av middagsgrillning och filmmys efter denna dramatik. Jag hör på natten att mellan gnäller i sömnen.

Söndagmorgon ser jag på utsidan av mitt lapptäcke att det är inte ett profsjobb. Jag är ju inte heller sjuksköterska, men jag var stentuff med mina mått mätt vid rengöringen. Vi åker till en närakut i grannkommun.

Det första sköterskan säger är: -Det här skulle varit sytt, varför kom ni inte igår? Nu är det för sent.

Det är väl typiskt att man jag tänker att; nä akuten kommer bara säga att: "Det där är väl inget. Ni får åka hem igen" och så känner man  (jag) sig som en sjåpig mamma som stört den upptagna sjukvården med trivialiteter.

Nåväl, sjukvården är fantastisk, när man väl kommer fram. De öppnade såret och gjorde rent det med en tandborste och Emblasalva. Jag blev lika svettig som sonen och det var nära jag fick en fraktur i min hand av handhållandet.

Lärdom av detta:  *Sonen har mer respekt för att ta det lugnt, inser att han har begränsningar.
                             *Något någonstans höll ett vakande öga på sonen, för han landade bra ändå.
                             *På äldre dar' klarar jag att fixa en entrécote, inte bara fel att få högre siffra i passet.

Inatt, mellan söndag och måndag har jag sovit 1,5 timma av all adrenalin som skulle till för att fixa detta uppdrag. Kunde både tänkt mig att rensa frysen och packa möbler. Tror jag skall ta en liten powernap.

Inga bilder på detta inlägg....
                           
                           



söndag 27 april 2014

Pollenmedicin.

Vårvackert, nästan sommarlikt, utanför.
Inne sitter jag med sortering av det finliriga slaget och tittar längtansfullt ut.
Pollen finns ute, i extrem mängd.
Min kropp har bestämt sig för att bekämpa, dessa naturens, glädjesprittande löv, med astma.
Tidigare har det räckt med vanlig allergi av högsta magnitud, eller vad man nu mäter allergigrad av (?).

Kör fem olika medikamenter, hjälper hyfsat, men ett sånt meck...

Bästa medicinen och humörhöjaren, som fick mig ut, trots allt, var ett fynd i min chiffonje.

Ett presentkort har gäckat mig sedan 5 månader tillbaka och beslutade sig för att bli funnet idag och därför sprida lite konstlat solsken på min gnälliga varelse.

Näst sista rea dagen på stadens parfymeri, en halvtimma före stängningsdags, strök en ljusskygg gestalt iförd de mörkaste solglasögonen (inomhus) med siktet inställt på lindring i form av konsumtion!

Det är märkligt att man jag fortfarande kan dofta med en näsa som totalt ballat ur, men den funkar...

Eau de toiletten som jag köpte för mina lidandes skull har fel namn; den heter Acqua, men borde heta något med horisont eller liknande. För mig doftar det en blandning mellan salta vindar och sol, utan att bli solkrämsdoft, och var mötas de två rent visuellt om aftonen, just saying.

Doften gör mig glad och senare på kvällen hittade jag ut till dukat bord på altanen, åt grillat, premiärdrack rosé och tittade på horisonten, när solen fräste ned i havet. Bliss.

Bild: Cavalli


torsdag 17 april 2014

CPH with love.

Familjens påsklovspresent blev en resa söder över.
Till kontinenten.
Danmark.

Vi har en långvarig affär, jag och Köpenhamn! Sedan barnsben har jag älskat den storstadens puls.
Jag finner ständigt nya guldkorn i kända domäner, vilket är härligt. Mångfalden berikar alla sinnen och jag får ny input, ny energi. Har promenerat så mycket att en benhinneinflammation knackar på...

Så nära, så annorlunda, så underbart uppfriskande!

Tänkte under tre dagar inte på flytt, alls.
Amalienborg, ingen av kungligheterna var hemma, tyvärr.

Lite svårt att se guldtexten på skyltfönstret, YDE, som i yta, fiffigt...

Gråbrødretorv, alltid mysigt med sina uteserveringar.

Kongens have, anlades på 1600-talet som köksträdgård åt kungen, den plats yngste sonen gillade bäst, näst efter Den Blå Planeten.

Utsikt över Öresund, från Den Blå Planeten

Restaurangen Mother på Vesterbro bjöd på fantastisk italiensk mat.

Och allra sist, den lille havfrue från 1913, så ensam på sin sten.

fredag 4 april 2014

Paus.

Min kommande strand:-)

I slutet av mars, 27 grader varmt, med intressant bok. Blev Barbapapa-rosa på en timmas sittande i sanden....