Krackelering i hjärttrakten.

Maken bor borta, over there, i tre veckor och det börjar kännas som om det var länge sedan jag såg honom, även om vi sågs på Skype i eftermiddags.  När han är borta använder jag hans bil också, för att den inte skall surna till helt under reseperioden.

I eftermiddags blev jag påmind om vad saknad gör med våra hjärnor ibland.

Jag hade hämtat på fritids och var i ivrigt samspråk med 8-åringen, som INTE ville hem. I ögonvrån såg jag makens bil stå parkerad längs med gatan. I en hundradels sekund, tänkte hjärnan: Åh, han är här!

Men strax hörde jag ett sprickande ljud från bröstkorgen och hjärnan korrigerade: Nej, du har ju kört bilen hit själv, dummer!

Suck.

Tänk då dem som har mist sin livskamrat/förälder/barn.....