Vardag på vänt.

Vad sysslar jag med, egentligen? Har på något vis all tid i världen, men ändå inte. Dagarna rinner, som sand, mellan fingrarna.

Vi renoverar vårt hus. Tre badrum gjordes före jul, på 8 dagar. De var klara den 19 dec, så långt att det fanns toalett och dusch samt kakel på golv och väggar. Första gästerna ankom 21 dec. Vi flyttade in i huset 20 dec.

Totalt kom 11 gäster inom loppet av fyra dagar.

Packa upp lådor, organisera någon slags logistik för måltider för 16 personer. Många viljor, idéer och infall, när så många skall samsas. Kul och jobbigt på en och samma gång.

Julen passerade. Konstig jul blev det, allt var som vanligt, men ändå inte. Våra gäster hade med de svenska ingredienserna.

Köksbordet kom 1timma innan skinkan var klar...Hade beställt det på nätet, lärdom: gör aldrig det igen!

Alla gäster droppade av och den 9 januari var det bara en gäst kvar, min mamma. Byggjobbarna kom tillbaka 12 januari.

Sedan dess har de gjort om två badrum. Imorgon måste de vara klara för då är röris bokad igen för att koppla in toa och dusch igen. Söker förtvivlat svar från byggherren om när våra handfat, duschväggar och skåp kommer.

Varför två av tre badrum görs om??

Svennebanan kvinna blev rå-lurad av americano kakelfirma. Firmans försäljare sa att alla använde matt kakel i US för att man inte vill se kalkavlagringar. Kakelsättare säger inget om kakel, utan tänker att det är en konstig dam, så antagligen vill hon ha konstigt kakel också. Ju närmare avslutet på första renoveringen vi kommer, dessdå mer lär vi känna varandra, kakelgubbsen och jag. Vi kommer på att kakelfirman blåst mig och dem. De trodde jag ville ha det kaklet så strävt och jag trodde det var så man hade det i US, men glaseringen var sekunda vara, som man sålt mig, utan att tala om det. Dessutom sade man mig att golvkaklet var samma nyans som väggkaklet, vilket inte var sant, när det väl var på plats. Kakelfirmans representant fick villigt tillstå att det inte var samma nyans.

Kakelfirman har rivit räkningen för felaktigt kakel och defekt kakel och givit oss ny glasmosaik. Kvar står jag och kakelsättarna, som får betala arbetskostnad och nytt kakel, från ANNAN kakelfirma.

Sådan röra stjäl min energi.

Lägg till sönderbiten tand, frozen shoulder och influensa på det, så har du en perfekt överblick över varför min vardag står på vänt.

När badrummen är klara skall vi starta med den större renoveringen...

Är inte helt sugen på fas 2!

Stay tuned.

"Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad."

Rubriken är ett citat från en Adolphson och Falk ( om någon mer än jag minns dem) låt. Låten heter; Mer jul och julrushen göre sig snart påmind, kanske därför den började spinna i mitt huvud...

Inga blogginlägg på länge! All tid/energi går åt till att försöka få en vardag, som jag kan förstå mig på och ligga steget före...

Här är ju så mycket annorlunda. Det är inte av ondo, men det tar tid att lära en gammal hund sitta.
Datum skrivs på annat vis, tid, personnummer, försäkingsnummer, telefonnummer.
Andra måttenheter; miles, yards, inches, feet, gallons, ounces, lbs
Andra mynt; dollar, dime, nickel, quarter

Mycket att hålla reda på för den som inte är van att tänka på sådant, utan att det är rutin, som inte kräver speciell hjärnkapacitet.

För två veckor sedan, ungefär, fick jag en fullständig meltdown!

Hela familjen har registrerat sig på öns populära gym. Familjemedlemsskap innebär ett 90 dagars PT program, om man vill ha det. Det ville vi.

Jag var först ut en fredag kl 11am. Samma morgon skulle maken min till sjukhuset nere i stora staden. Han skulle få en spruta för sin onda rygg och fick inte köra bil efter den, därför skulle jag skjutsa honom dit och tillbaka till kontoret. Jag har precis parkerat bilen när mellansonen, som skulle cykla till skolan, ringer på min mobil. Får en släng av deja vu, när jag hör hans röst säga:

- Förlåt, mamma.
- För vad då?
- Mamma, förlåt, jag har ramlat med cykeln. (Det sista jag sade var förståss, cykla försiktigt.)
- Men det gör inget, mår bara du bra?
- Min arm är bruten.
- Va'?
- Förlåt, mamma, jag vet du inte kan komma nu. (Fan att man inte kan teleportera sig i det läget.)

Vad gör man?!

Jag har en kompis, förutom kemtvättskillen och expeditionsdamerna på barnens skola. Jag fick ringa till henne, be henne plocka upp min pojke, som fick gå med bruten arm till skolan. Ringa till skolan och bekräfta att jag var jag och att den här personen kommer hämta upp mitt barn. Ringa till vår familjeläkare och fråga vart min nya kompis skulle köra sonen. Prata med akuten på ön om att jag var jag, vem min man är, vem min son är och vem min kompis är, till två olika personer för att berättiga läkarna att behandla min pojkes arm. I denna villervalla minns jag min PT, ringer gymmet och förklarar att jag nog inte hinner fixa akuten, skjutsa mannen och träna under loppet av en förmiddag. De förstår det!

Två timmar efter sonens samtal, hittar jag honom på akuten. Alla är supertrevliga och jag känner mig som värsta mamman i hela världen. Jag kan aldrig, nog,  tacka denna amerikanska kvinna som hjälpte mig, utan omsvep, den där fredagsmorgonen!

Helgen kantas av fler besök hos ortoped, MRI och katastrofberedskapen ligger på topp, då sonen är ledsen och har ont. Jag går in i ko-lugns-mode, när det är jobbigt och tänker alltid att jag kan göra något kul sedan eller sova sedan. Som ett mantra ligger vetskapen om att familjen har bokat tre ytterligare PT möten i kommande vecka och jag är ju på det klara med att sonen inte kommer kunna använda sin tid, så den får jag. Det är min ljuspunkt i tunneln av sjukbesök, missade skolhämtningar pga röntgen osv. Inte mycket blir rätt på första försöken, men jag har ju min PT bokning.

Dagen kommer då MIN tid skall infinna sig. Stressar runt som en idiot. Alla läxor görs ASAP, för mamma ska träna och schemat skall rulla på med ytterligare två familjemedlemmars bokningar efter varandra. Note to self: Vem hämtar nästa person, när man själv är på träning?

Kommer in till gymmet en kvart FÖRE utsatt tid, vilket känns fantastiskt, när jag bara kommit sent till allt, sedan otursdagen med armen. Känner mig som drottningen av redighetens moder, när jag sitter i loungen och väntar på PT n.

Jag får vänta på PTn länge. Tänker att det är karma, för att jag varit sådan sopa på senaste och kommit försent till allt och alla.

Plötsligt ropar de på mig från receptionen:
- Jag är ledsen, men jag kan inte hitta någon bokning på dig idag...

Där och då händer något. Jag ser siffror, datum, nummer, klockslag passera i revy och jag vägrar acceptera det faktum att det inte finns någon bokning. Jag har bokat TRE tider med HEN och jag vet att det är så, för det står i min kalender.

Fler personer av personalstyrkan kommer till receptionen och hävdar att jag inte har någon bokning. Jag pekar med mitt pekfinger på disken och hör mig själv säga att: NO, saturday is not good enough. I HAVE BOOKED THREE appointments for today, not saturday!!!!

Ytterligare en kvinna kommer till receptionen. Hon säger att hon också är invandrare och att hon kommer från Costa Rica. Jag fattar inte varför hon säger det och tycker bara att alla snackar runt mig för att dölja det faktum att DE GJORT FEEEL. Jag har inte varit såå arg på 10-15 år tror jag.

Jag åker hem och tänker att imorgon skall de allt få se på mitt bokningpapper att de gjort fel. Jag tar fram de fina inbjudningsbokningarna och ser att det är jag som haft fel HELA tiden...

I hit rock bottom!

Ett gnälligt ljud, som jag inte känner igen, kommer över mina läppar. Jag kastar av mig träningsplagg efter träningsplagg, rusar upp till sovrummet och tänker dyka in under täcket för att ALDRIG mer visa mig igen, en sådan jubelidiot! Men jag lyckas fastna i min sport bh, från h-vetet! Den rullar ihop sig, flätar in mitt långa hår och armbågarna fastnar på något konstigt vänster i stropparna också. Jag morrar och fräser och gnäller och frustrationen är så intensiv att det skulle gå att skära den med kniv. Jag hittar ingen kniv i sovrummet, men en sax! Bh och hårtottar ryker och jag finner frälsning under täcket.

Nu fick ö-borna något att tala om; den rosenrasande svenskan, som kröp under ett täcke och försvann.

Gick på träning dagen därpå, med nyinköpt sport bh. Såg inte Costaricanskan. Såg henne på bild. Hon är gymmets manager. Great work, there. Fan.

Jag kör mitt pass och PTn berättar att hon skall flytta och att någon annan skall ta över mig. Gissa vem.

PS. Jag tyckte att jag nästan var ikapp mig själv och min vardag idag. Fick nästan en känsla av att ha lite medvind, men det ändrade sig snabbt. Ds.

Påkörd telestolpe, strax bredvid garageuppfarten. Den j-vln har lurat på mig länge.

Diametral skillnad.

Lärare.

I Sverige är alla experter på undervisning, för alla har ju gått i skolan och vet hur det skall vara. Jag vet inte hur man ser på lärare här ännu, men en sak är säker, det är enorm skillnad.

Tonåringarna berättar om lärarna på skolan. En äter alltid ostbågar, en annan dricker kaffe på sitt speciella vis, en tredje samlade in pengar till ALS ice bucket challenge och höll exklusiv show för de klasser som samlade in mest pengar, listan kan göras lång. De har fått höra lärares personliga åsikter, stiga in i lärarens egna universum, det personligt inredda klassrummet, där de är gäster, med respekt för läraren. Här tilltalas läraren alltid med efternamn, vilket jag tyckte var opersonligt först. Jag tilltalas med efternamn av läraren och jag svarar fru teacher med efternamn, men får också kram, så det är inte så stelt som det verkar, utan kutym, helt enkelt, utan omskrivning. Här har varje lärare en årskurs, på vilken de blir experter. Barnen byter därför lärare varje år. Tråkigt ur lärarsynpunkt att alltid ha samma lektioner? Inte alls, yngste sonens lärare hittar på ett tema som genomsyrar hela året, i år är det akvarietema i turkosa färger. Läraren har läxklubb två gånger i veckan och stannar man på den, får man en godisbit, när man går hem. En M&M, typ, så vi snackar inte massvis.

I många svenska skolor är alla klassrum lika, inget personligt skall störa undervisningen, ingen äger något i svenska skolan, allt är anonymt, vilket leder till att ingen bryr sig-för det är inte mitt, det är obestämt vems och att få svenska elever att ta ansvar för något som inte är personligt, är svårt. Om en lärare i svensk skola tar med en kaffekopp till lektionen, undrar eleverna varför de inte får kaffe att dricka.

Om en elev inte lämnar in sin läxa, händer ingenting, för det står inte direkt att det måste vara i tid i betygskriterierna. Det finns ett allmänt kapitel om att elever har ansvar i alla ämnen, men är inget betygskriterie.

Sedan är det ju så att det är kunskap som skall värderas, inte föräldramedverkan eller organisations förmåga, men här får eleverna poängavdrag om läxan inte lämnas in i starten på lektionen. Lämnar man in den dagen efter får man 0 poäng! Jag har aldrig sett mina söner så noggranna med att lämna in läxor och ha sådan hjärnkoll på vad som skall göras när, som nu!

Miss Marie frågade i sin blogg hur man upplever barns artighet i olika länder och jag kom och tänka på att här, i Florida, gör man skillnad på vuxna och barn, utan att vara nedvärderande. Det behöver inte vara dåligt med auktoritet och disciplin, men någonstans på vägen blev det så i Sverige. Vet inte när och politiker kan kasta paj på varandra om vems felet är, men det har hänt på något vis.

Tonårssönerna har en amerikansk kompis, som är förundrad över att mina barn har veckopeng/månadspeng. Han får pengar efter hur hans reportcard (delbetyg) ser ut. Gissa varför ungen har A i allt....

Nattlig konversation.

Dialog här om kvällen:

Hon: - Det är något som går där borta i hörnet...jag hör hur det krafsar.
Han: - Jag hör inget.
Hon: - Bara för att du inte kan höra det, betyder det ju inte att det inte finns något!
Han: - Men det är ju inget, lägg av nu.
Hon: - Åh, det ramlade ner något på plastsäckarna! Det krafsar i säckarna.
Han: - Jag hör inget!
Hon: - Snälla, kolla då.
Han: - Meh. Är du nöjd om jag flyttar säckarna?
Hon: - Ja, ställ dom ute i badkaret, på badrummet.
Han: - Så, ok nu.
Hon: - Äh, alltså det är något där borta....
Han: - Jag hör inget.

Somnade av utmattning och bad till högre makt att inget skulle dyka upp i min säng.

Det är fyra dagar sedan. Den lever än, men ligger på rygg och latar sig....

Bamm!

Sh*t.

Saknad golvade mig nästan. Maken ringde från Sverige och det smäller till i hjärtat, bamm!

Det känns tungt ännu, att jag inte är där.

På radion spelades:

Augustis innehåll?

Vad hände under augusti? Vardagen körde igång för fullt ös och jag försökte hinna med.

Skolan startade för tonåringarna. Miljarder papper att fylla i. Väntan på akuta vårdcentralen för att göra check up till skolgympa, visste inte då att man var tvungen att ha ett specifikt intyg för att få deltaga på efteraktiviteter i skolans regi. Tillbaka på samma vårdcentral på omgång nr 2. De känner redan igen mig, efter alla år hos min hemstads husläkare var det aldrig någon som visste vem jag var, inte ens läkaren jag var listad hos....Go känsla att någon vet vem man är, även om man är svenskan som inte har koll på amerikanska pappersexercisen. De förstår att det är svårt och ber om ursäkt för det, vilket är snällt tycker jag.

Lunchlådor är också en ny erfarenhet, barnen på skolorna tycker att mina barns mat är exotisk. Jag köpte mattermosar, så mina ungar har med ljummen mat. De är ju vana vid varm lunch på skolan i Sverige. Jag är långt i från renlevnadsmänniska, men förfäras över det producenterna marknadsför som lunch och mellanmål här. Minste sonen tycker det är fasligt orättvist att han inte får äta chips till lunch eller gott och blandat motsvarigheten. Äldste sonen glömde sin matväska en dag och fick pengar att handla för i skolans cafeteria. Han kommer aldrig glömma sin matväska igen.

Alla pojkar har blivit testade i engelska språkkunskaper och många papper följde på det. Resultatet blev att äldst inte får några hjälpmedel, mellerst får extra tid på prov och får medtaga ordlexikon och yngst får köra årskurs 2 s engelska, men kör årskurs 4 på alla andra ämnen. Yngst får också dispens för att slippa skriva skrivstil, eftersom det inte är ett krav i Sverige, har han inte lärt sig det. Han tycker det känns pinsamt att han inte kan det.

Fortfarande tar det mig mer än dubbelt så lång tid att veckohandla, då jag läser innehållsförteckningar till förbannelse. Tänk att man kan hitta matvaror som är märkta med äkta ingredienser, på t ex ost. Då undrar man ju? Hur gör man ost utan mjölk och vad är det i den ost som inte innehåller mjölk? Och jag tala nu inte om vegetariska alternativ, utan de ostar som ligger som mejeriprodukter...

Jag letar också konstant efter mat som inte är genmanipulerad, utan konstgjort socker och för mycket färgämnen och miljövänligt. Försöker också hitta rengöringsprodukter utan antibakteriella ämnen och klorin och för mycket doft...

Mycket av min vardag går ut på att "köra taxi", då vi bara har en bil ännu så länge. Dagen startar med att yngst skall vara på skolan 07.30. Maken skall till fastlandet till 08.00, senast, vänder tillbaka till ön. Hemma igen vid 08.30 och stora killarna vill vara på skolan 8.50, för de skall fixa iordning till skolstart 09.10. Det är amerikanerna; morgonpigga, åtminstone här! Det gillar jag!

Vi har nu bott två månader i hyreshuset. Det är inget direkt fel på huset, men än insekts besöken och det faktum att det lägger inne i ett stort buskage, vilket gör att solen inte kommer in alls på nedre plan. Att vara på undervåningen känns som en november eftermiddag och jag tror att det kommer komma regn. Längtar efter vårt eget hus och åker förbi det minst en gång i veckan. Irriterande.

Det är fortfarande hysteriskt varmt, mellan 37-45 grader Celsius och jag undrar om jag någonsin kommer ha annat än shorts och flipflops. Har aldrig haft förmågan att svettats förr, mer än lite under armarna och möjligtvis i nacken, men nu har jag lärt mig det. Ofta tror jag att det är något kryp i min tröja, men det är droppar som rinner längs ryggen och benen. Konstig känsla.

Stranden här är fantastisk, kommer aldrig tröttna på den. Trodde att jag skulle hinna dit varje dag lätt, eftersom jag hör vågorna och bor 150-200 meter ifrån, fågelvägen, men det hinner jag inte, vilket är sjukt. Måste få in rutiner! Det kvittar vilken sinnesstämning jag har, när jag kommer till havet blir jag alltid lugn, glad och harmonisk. Havet är mitt livs elixir! Ville man ta livet av mig långsamt, skulle man placera mig i mitten av en kontinent, utan sjö eller flod.

Nya utmaningar väntar; fylla i yearbook beställningar, göra science projekt i trolldeg, ta körkort, skaffa social security nummer, skaffa nytt svenskt pass, skaffa vänner, the list goes on....

Redneck-ified?!

Jag har ju inte bott i Floridas värme särskilt länge. Det är en stor omställning, större än förväntad, då vi varit här en hel del tidigare, så trodde jag i min enfald att det skulle funka bra. Det funkar, men vilken tid och energi det tar!

Har aldrig funderat så mycket över rutiner, utan sett dem som nödvändigt ont. Men vardagen är ju full av rutiner som man, jag, inte funderat över, utan taget för givet. Snacka om hemmablind. Rutiner blir man varse, när man måste starta om från början, utan referensram, i nytt land...

Nåväl, skall inte tråka ut bloggen med vardagsbekymmer utan istället observera nyheter och skillnader.

I Sverige hade jag svårt för countrymusik och då är jag ändå mycket öppen i min musiksmak. Mottagningen av radio och mobilnät är varierande på den här ön. Kanske för att man borde koncentrera sig på att njuta av livet när man bor på en så vacker plats?

Bäst fungerar radiokanalen Gator Country 99.9. Kanske håller jag på att bli indoktrinerad, men en del låtar är inte så dumma ändå. Kanske håller jag på att bli en redneck här i söderns träskmarker...

Sista klippet beskriver min barndomstid ganska bra, tycker jag :-)

Så går en månad.

Det har inte hunnits med att blogga!
Men vart tar tiden vägen då?

Det känns som om jag står och stampar på samma ställe, men det är givetvis inte så, mycket har hänt.
De två tonåringarna är inskrivna i skolan, nästan, en del pappersexercis är kvar misstänker jag, för jag får nog bassning på vaccinationer o dyl. Kvar är också läkarkontroll, men vilken läkare skall man välja?

Yngste sonens skolgång i Sverige har varit motig och här står jag vid ett vägskäl; välja en stor public school med så stor mångfald som möjligt eller välja det lilla alternativet som är i katolska kyrkans regi med små klasser, skoluniform och fredagsbön? Jag lägger mycket energi på att fundera över vilket som är bäst. Ena dagen är public bäst, för då finns det många kompisar att hitta å andra sidan kan man lätt försvinna och känna sig ensam och yngst är en känslig person. Katolska skolan är liten, kostar pengar och jag har kanske en förutfattad mening om att det kanske är elitistiskt och svårt att få en plats i det sociala samspelet, eftersom vi inte är katoliker. Men det är ett religiöst sammanhang och tänker samtidigt att där kanske man har större förståelse för att yngst är känslig. Frågan är om de har medel för att hjälpa honom, eftersom hans engelska är ganska begränsad.

På onsdag 6 augusti startar skolan här och redan imorgon är det introduktion för nykomlingar. Äldst skall gå i 11 klass och yngre i 9:e. De är bägge smått chockade över att bara läsa 6 ämnen, istället för de vanliga 16 i Sverige. Counselor n på skolan verkade imponerad över svenska elevers bredd, men jag tror att sättet att studera kommer att bli en stor förändring för mina grabbar. Det är lite frågan om man skall kunna litet om mycket eller mycket om litet. Svenska elever är ju inte vana vid att traggla och memorera utantill.

Hyreshuset bjuder på ständiga överraskningar, en del är lätta att hantera och kan fixas, andra svårare.

Upptänkte på ett tidigt stadium att vi inte bor själva här, utan det gör insekterna också och allt är ju stort i Usa...Kan inte skryta med att ha fördrag med insekter, förutom fjärilar, och genomlever minst en gång per dag ett trauma som innefattar jakt och död, urk.

På matfronten håller jag fortfarande på att hitta ingredienser som jag känner igen och vet hur man kan använda. Hittade havregryn och skorpmjöl här om dagen. Har hittat fram min hushållsrullehållare och upptäckte att den visst passar på stora amerikanska hushållsrullar, det är vardagsglädje det!

Sverigelängtan har varit tuff denna veckan, börjar väl förnimma att jag inte är på semester, utan att det är meningen jag skall stanna här. Maken har varit på business i hemstaden samt Norge och hunnit besökt sina föräldrar och lite vänner, vilket svider lite.

I torsdags var jag nog hyfsat ensam om att gråta en skvätt i solen och havsbrisen med den ljuvliga horisontvyn på denna 2 mil långa sandö, som vi är locals på. Fick frågan i en affär om jag var visiting eller local och det kändes underligt att svara local. Butiksbiträdet studsade till också :-)

Skall försöka öka antalet inlägg här på bloggen, men är flitigare på instagram. Man hittar mig som hjarnfrys.

                                   

Newbies.

Nu är vi på plats, nästan!

Landade i natt i Florida, trötta efter en resa, som kändes längre än vanligt. Beror antagligen på att vi lämnade alla nära och kära och nu befinner oss på ny mark, ny kultur, nya sociala normer and the list goes on.

Vi har bott på tre olika ställen de sista två veckorna och i morse visste jag inte var jag var, när jag tittade på makens lägenhets persienner. Otäck känsla, tänk de som varit med om olyckor och inte känner igen sin familj heller...Det gjorde jag ju :-)

För mig känns det som om vi bara är här på semester, som vi brukar vara, och det kommer nog hänga kvar tills skolan drar igång.

Härligt att ha tillgång till wifi igen efter en månads frånvaro. Vad smått chockad jag är över hur mycket jag saknat wifi!

Nu blir det Publix för att handla frukost. Nu kör vi, americanos á lá kålrot.

My hometown. Bild lånad av marinalife.com

Husdröm blev sann.

Turerna har varit många och vi har tittat på 30-talet hus. Vi har köpt två olika tomter, som vi sålt igen, då vårt drömhus inte gick att bygga på de tomterna, när allt kom omkring.

Huset vi nu köpt får vi tyvärr inte tillgång till förrän i december, men vi hoppas att det är värt att vänta på. Vi tittade på huset förra sommaren och 4 av oss 5 kände att det var rätt då och inget annat hus vi sett efter det har kunnat mäta sig med det. Det kändes nästan som hemma...

En hel del skall göras om, både invändigt och utvändigt.

Om tre veckor kommer vi att knö in oss i makens tvårumslägenhet. Det brukar funka när vi är på semester i 4-6 veckor, men vi måste nog hitta en annan lösning fram till december.

Dagens göromål: Starta med att vika de 72 kartonger som står i garaget.

Lift off.

4 veckor, en evighet ibland och så kort om tid just nu.

Hela huset skall i container, STOOOR container. Gatan måste stängas av när den kommer. En del av grannarna kommer bli sura, fast det är klart, just dem har väl aldrig varit muntergökar.

Drömmer mardrömmar om att allt jag vill ha med inte får plats, att allt kommer att förstöras i någon form av katastrof. Att jag har försäkrat för litet värde-the list goes on and on...

Samtidigt skall all familjelogistik funka som vanligt, en omöjlig ekvation, tycks det, emellanåt.

Känslostormande berg- och dalbana pågår för samtliga inblandade, därav lite svalt på bloggfronten.

Det ÄR ju så kul och spännande att göra denna resa, men man jag måste nog genom ett par storm-ögon först.

Igår gick jag förbi en syrén som försiktigt börjat blomma, skall jag lämna min fina barndomsstad och lämna all svensk trygghet bakom mig?!

Synd att man inte kan bifoga doft! Blid lånad av skonahem.com

Paus.

Min kommande strand:-)

I slutet av mars, 27 grader varmt, med intressant bok. Blev Barbapapa-rosa på en timmas sittande i sanden....

Flyga, urk.

Vaknar 2 timmar före utsatt uppstigning.

Ska flyga idag, gillar det inte. Jag är, som en läkare uttryckte det, anatomiskt defekt i näsans gångar, vilket resulterar i att det är extremt svårt att tryckutjämna. Det brukar ta tre dagar att få till hörseln igen.
Har en annan, inte helt bekväm erfarenhet, av en medpassagerare, som inte kunde låta sina drifter vänta, utan körde handtralla under sin filt (gå till toa, FFS). Nä, jag sa inget, blev så chockad. Har lite problem med att somna på planet efter det.

Väskan väger 22,5 kg. Handbagaget 10,5 och då har jag inte med några hygienartiklar och knappt några skor. Jag har med 4 varseljackor och 8 varsel t-shirts, till makens verkstadskillar i handbagaget. OM det skulle bli strul på vägen, så är jag bönan med varsel-outfit i storlek 2XL. Kom gärna och hälsa:-)

Ska titta på hus IRL, det är inte lätt att en (jag) kollar på nätets bilder och en annan (maken) skall vara på plats, när man skall på husvisning. Nu skall jag över pölen och vara på plats.

Mitt hus hade visning igår. Känns skumt att se att skåp öppnats och leksaker lekts med...

Tufft att lämna de tre sönerna! De och jag är ju inte vana vid att det är jag som åker, utan pappa.

Gamling får godkänt.

Mitt hus är en äldre dam från starten av 1970-talet. Ja, konstigt nog känns det som en dame.

Två besiktningsmän gick loss i tre timmar, sågade, bankade och mätte.

Gamla Bettan har en del brister beroende på ålder, men var i fint-fint skick. Puh, vill ju inte sälja kassa grejer.

Jag fortsätter sortera och vaccupacka. Never ending story!

Unikt opersonlig.

Mitt kära hus skall säljas. I 10 år har vi bott på adressen. Det sätter sina spår. Mitt hem är personligt.
Till försäljning och visning skall man avpersonifiera sin bostad. Inte helt lätt. Visst; foton och tandborstar, men sedan då?!

Har vit-i-fierat alla badrum och sovrum. Har sandblästrat varenda bänkskiva och bord. Visat mitt unikum i minimalistiskt format, för det får inte bli för opersonligt heller....

Proffsfotograf kom. Babblade på om harmonier och kontraster.

Mäklare har gjort brochyr.

Det känns konstigt att se sitt hem i interiörmagasins format. Lite ledsamt.

Barnen tycker det ser fint ut och vill för allt i världen inte flytta, åtminstone inte idag, men ge dem snålblåst och duggregn, som bara västkust i Sverige kan ge och de ville flyttat i förrgår, precis som jag.

Mitt uterum, fotograferat av mig.

44.

Vaknade 10 minuter före väckarklockan idag. Funderade direkt på vad det var som var speciellt med dagen.

Vilken dag? Onsdag.
Var det någon av sönerna som skulle på utflykt? Nej.
Skulle jag på möte med någon mäklare? Nej.
Var det idag det var besiktning av huset? Nej, tror inte det.
Det är nog bara en vanlig onsdag. Allt är nog under kontroll...
Fast det känns som om jag glömt något.

Vände mig om och snoozade innan klockan började pipa, gött med lite extra sovmorgon.

Var det verkligen inte något idag?!
Äh, MEN, det är ju min födelsedag idag.
Suck, seniliteten har mig redan i sitt grepp, tydligen.

Presenterna kom till kvällen med rosor, rejält fruktfat, presentkort, kokbok, dvd film, turistbok om min kommande hemvist.

Akademibokhandeln

Trolleriordning, tack.

Varför har jag inte tagit itu med vind, förråd och källare tidigare??!

Det är ju så härligt att kunna överblicka, när det är klart. Känslornas berg-och dalbana utspelas och många minnen, men jag kan ju inte spara allt. Skulle flytten över pölen inte bli av av någon outgrundlig anledning, så behöver jag rensa ut i allt ändå, förr eller senare.

Om tre dagar kommer de första mäklarna för värdering av huset....

Önskar jag kunde få en quick fix à là Ikea s reklamsnutt.

Wellpapp, plast och damm.

Mitt hem är kaos.
Det går inte att ta ett rum i taget, de hänger ihop.
Jag sorterar mitt och min familjs liv.
Strukturerar och funderar.
Säljer löpband, 12 par skridskor, bil, spishäll, the list goes on.
Drömmer mardrömmar om vad som kan gå fel, drömmer fantastiska, vackra scenarion om framtid.

Min wellpapp är inte så fantasifull!

Blåbärsbonde.

Maken kollar bostad i Florida. Vi andra kollar på nätet. Udda är att man aldrig verkar visa en planlösning över bostäder, bara foton med vidvinkel, så rummen får en besynnerlig form.

Svårt att hitta något som tilltalar oss alla!

Ett hus är väldisponerat och tillräckligt stort, men är en bondgårdsfastighet med blåbärsåkrar, kossor och höns. Och anställdas bostäder...

Är INTE redo att bli farmare, men huset är fint, eller hur.

Magisk hyacint.

Jag kommer sakna den ljuvliga doften av nyutslagna hyacinter, vars doft försiktigt drivs fram av fönstrens vinddrag, som en följd av vinterstormarna utanför. Jag vet inte om dessa lökar finns i Florida.

Mycket av min tankeverksamhet går åt till att fundera över vad jag kommer att sakna, hur jag kan få med mig de ting som betyder mycket för mig och vilka saker som inte är så viktiga.

Påslakan, det verkar inte finnas i amerikatt, men kan ha fel....

Har sålunda hamstrat påslakan på mellandagsreorna.

Borås Cotton

Skulle vilja ha renfäll, men har förstått att de fäller hemskt efter ett tag.