Diametral skillnad.

Lärare.

I Sverige är alla experter på undervisning, för alla har ju gått i skolan och vet hur det skall vara. Jag vet inte hur man ser på lärare här ännu, men en sak är säker, det är enorm skillnad.

Tonåringarna berättar om lärarna på skolan. En äter alltid ostbågar, en annan dricker kaffe på sitt speciella vis, en tredje samlade in pengar till ALS ice bucket challenge och höll exklusiv show för de klasser som samlade in mest pengar, listan kan göras lång. De har fått höra lärares personliga åsikter, stiga in i lärarens egna universum, det personligt inredda klassrummet, där de är gäster, med respekt för läraren. Här tilltalas läraren alltid med efternamn, vilket jag tyckte var opersonligt först. Jag tilltalas med efternamn av läraren och jag svarar fru teacher med efternamn, men får också kram, så det är inte så stelt som det verkar, utan kutym, helt enkelt, utan omskrivning. Här har varje lärare en årskurs, på vilken de blir experter. Barnen byter därför lärare varje år. Tråkigt ur lärarsynpunkt att alltid ha samma lektioner? Inte alls, yngste sonens lärare hittar på ett tema som genomsyrar hela året, i år är det akvarietema i turkosa färger. Läraren har läxklubb två gånger i veckan och stannar man på den, får man en godisbit, när man går hem. En M&M, typ, så vi snackar inte massvis.

I många svenska skolor är alla klassrum lika, inget personligt skall störa undervisningen, ingen äger något i svenska skolan, allt är anonymt, vilket leder till att ingen bryr sig-för det är inte mitt, det är obestämt vems och att få svenska elever att ta ansvar för något som inte är personligt, är svårt. Om en lärare i svensk skola tar med en kaffekopp till lektionen, undrar eleverna varför de inte får kaffe att dricka.

Om en elev inte lämnar in sin läxa, händer ingenting, för det står inte direkt att det måste vara i tid i betygskriterierna. Det finns ett allmänt kapitel om att elever har ansvar i alla ämnen, men är inget betygskriterie.

Sedan är det ju så att det är kunskap som skall värderas, inte föräldramedverkan eller organisations förmåga, men här får eleverna poängavdrag om läxan inte lämnas in i starten på lektionen. Lämnar man in den dagen efter får man 0 poäng! Jag har aldrig sett mina söner så noggranna med att lämna in läxor och ha sådan hjärnkoll på vad som skall göras när, som nu!

Miss Marie frågade i sin blogg hur man upplever barns artighet i olika länder och jag kom och tänka på att här, i Florida, gör man skillnad på vuxna och barn, utan att vara nedvärderande. Det behöver inte vara dåligt med auktoritet och disciplin, men någonstans på vägen blev det så i Sverige. Vet inte när och politiker kan kasta paj på varandra om vems felet är, men det har hänt på något vis.

Tonårssönerna har en amerikansk kompis, som är förundrad över att mina barn har veckopeng/månadspeng. Han får pengar efter hur hans reportcard (delbetyg) ser ut. Gissa varför ungen har A i allt....

Nattlig konversation.

Dialog här om kvällen:

Hon: - Det är något som går där borta i hörnet...jag hör hur det krafsar.
Han: - Jag hör inget.
Hon: - Bara för att du inte kan höra det, betyder det ju inte att det inte finns något!
Han: - Men det är ju inget, lägg av nu.
Hon: - Åh, det ramlade ner något på plastsäckarna! Det krafsar i säckarna.
Han: - Jag hör inget!
Hon: - Snälla, kolla då.
Han: - Meh. Är du nöjd om jag flyttar säckarna?
Hon: - Ja, ställ dom ute i badkaret, på badrummet.
Han: - Så, ok nu.
Hon: - Äh, alltså det är något där borta....
Han: - Jag hör inget.

Somnade av utmattning och bad till högre makt att inget skulle dyka upp i min säng.

Det är fyra dagar sedan. Den lever än, men ligger på rygg och latar sig....

Bamm!

Sh*t.

Saknad golvade mig nästan. Maken ringde från Sverige och det smäller till i hjärtat, bamm!

Det känns tungt ännu, att jag inte är där.

På radion spelades:

Filmtips för att gråta soffan blöt.

Filmen är tydligen från 2007, men gick på en av alla kanaler här i helgen. Behövde lite sällskap när jag vek tvätt, men var tvungen att sluta med det för den var så bra, tyckte jag. Lite långsam film-det gillar jag. Skönt att lipa en skvätt ibland utan att det finns någon tråkig anledning. The notebook, se den.

Augustis innehåll?

Vad hände under augusti? Vardagen körde igång för fullt ös och jag försökte hinna med.

Skolan startade för tonåringarna. Miljarder papper att fylla i. Väntan på akuta vårdcentralen för att göra check up till skolgympa, visste inte då att man var tvungen att ha ett specifikt intyg för att få deltaga på efteraktiviteter i skolans regi. Tillbaka på samma vårdcentral på omgång nr 2. De känner redan igen mig, efter alla år hos min hemstads husläkare var det aldrig någon som visste vem jag var, inte ens läkaren jag var listad hos....Go känsla att någon vet vem man är, även om man är svenskan som inte har koll på amerikanska pappersexercisen. De förstår att det är svårt och ber om ursäkt för det, vilket är snällt tycker jag.

Lunchlådor är också en ny erfarenhet, barnen på skolorna tycker att mina barns mat är exotisk. Jag köpte mattermosar, så mina ungar har med ljummen mat. De är ju vana vid varm lunch på skolan i Sverige. Jag är långt i från renlevnadsmänniska, men förfäras över det producenterna marknadsför som lunch och mellanmål här. Minste sonen tycker det är fasligt orättvist att han inte får äta chips till lunch eller gott och blandat motsvarigheten. Äldste sonen glömde sin matväska en dag och fick pengar att handla för i skolans cafeteria. Han kommer aldrig glömma sin matväska igen.

Alla pojkar har blivit testade i engelska språkkunskaper och många papper följde på det. Resultatet blev att äldst inte får några hjälpmedel, mellerst får extra tid på prov och får medtaga ordlexikon och yngst får köra årskurs 2 s engelska, men kör årskurs 4 på alla andra ämnen. Yngst får också dispens för att slippa skriva skrivstil, eftersom det inte är ett krav i Sverige, har han inte lärt sig det. Han tycker det känns pinsamt att han inte kan det.

Fortfarande tar det mig mer än dubbelt så lång tid att veckohandla, då jag läser innehållsförteckningar till förbannelse. Tänk att man kan hitta matvaror som är märkta med äkta ingredienser, på t ex ost. Då undrar man ju? Hur gör man ost utan mjölk och vad är det i den ost som inte innehåller mjölk? Och jag tala nu inte om vegetariska alternativ, utan de ostar som ligger som mejeriprodukter...

Jag letar också konstant efter mat som inte är genmanipulerad, utan konstgjort socker och för mycket färgämnen och miljövänligt. Försöker också hitta rengöringsprodukter utan antibakteriella ämnen och klorin och för mycket doft...

Mycket av min vardag går ut på att "köra taxi", då vi bara har en bil ännu så länge. Dagen startar med att yngst skall vara på skolan 07.30. Maken skall till fastlandet till 08.00, senast, vänder tillbaka till ön. Hemma igen vid 08.30 och stora killarna vill vara på skolan 8.50, för de skall fixa iordning till skolstart 09.10. Det är amerikanerna; morgonpigga, åtminstone här! Det gillar jag!

Vi har nu bott två månader i hyreshuset. Det är inget direkt fel på huset, men än insekts besöken och det faktum att det lägger inne i ett stort buskage, vilket gör att solen inte kommer in alls på nedre plan. Att vara på undervåningen känns som en november eftermiddag och jag tror att det kommer komma regn. Längtar efter vårt eget hus och åker förbi det minst en gång i veckan. Irriterande.

Det är fortfarande hysteriskt varmt, mellan 37-45 grader Celsius och jag undrar om jag någonsin kommer ha annat än shorts och flipflops. Har aldrig haft förmågan att svettats förr, mer än lite under armarna och möjligtvis i nacken, men nu har jag lärt mig det. Ofta tror jag att det är något kryp i min tröja, men det är droppar som rinner längs ryggen och benen. Konstig känsla.

Stranden här är fantastisk, kommer aldrig tröttna på den. Trodde att jag skulle hinna dit varje dag lätt, eftersom jag hör vågorna och bor 150-200 meter ifrån, fågelvägen, men det hinner jag inte, vilket är sjukt. Måste få in rutiner! Det kvittar vilken sinnesstämning jag har, när jag kommer till havet blir jag alltid lugn, glad och harmonisk. Havet är mitt livs elixir! Ville man ta livet av mig långsamt, skulle man placera mig i mitten av en kontinent, utan sjö eller flod.

Nya utmaningar väntar; fylla i yearbook beställningar, göra science projekt i trolldeg, ta körkort, skaffa social security nummer, skaffa nytt svenskt pass, skaffa vänner, the list goes on....

Redneck-ified?!

Jag har ju inte bott i Floridas värme särskilt länge. Det är en stor omställning, större än förväntad, då vi varit här en hel del tidigare, så trodde jag i min enfald att det skulle funka bra. Det funkar, men vilken tid och energi det tar!

Har aldrig funderat så mycket över rutiner, utan sett dem som nödvändigt ont. Men vardagen är ju full av rutiner som man, jag, inte funderat över, utan taget för givet. Snacka om hemmablind. Rutiner blir man varse, när man måste starta om från början, utan referensram, i nytt land...

Nåväl, skall inte tråka ut bloggen med vardagsbekymmer utan istället observera nyheter och skillnader.

I Sverige hade jag svårt för countrymusik och då är jag ändå mycket öppen i min musiksmak. Mottagningen av radio och mobilnät är varierande på den här ön. Kanske för att man borde koncentrera sig på att njuta av livet när man bor på en så vacker plats?

Bäst fungerar radiokanalen Gator Country 99.9. Kanske håller jag på att bli indoktrinerad, men en del låtar är inte så dumma ändå. Kanske håller jag på att bli en redneck här i söderns träskmarker...

Sista klippet beskriver min barndomstid ganska bra, tycker jag :-)

Swedish americano, say what?

Skulle prova på sötpotatis.

Åkte till Publix. Hittade sagda potatis (orange) och en annan vit, STOR potatis, utmärkt att göra cowboysar-pommes frites av. Hette Russet XL.

I kassan frågar kassörskan vilken sorts potatis den stora vita är.

- It's extra large Russel.

Fniss från kassörska!


I say potAto, you say potEJto.

Have a good one, y'all.

Bild lånad av: producegeek.com

Alla potatisar blev kanongoda :-)

En High School observation.

Kick-Off för bägge tonåringar, och för oss föräldrar, på High School.

Mycket förmaningar från rektor, tillsyningsman och polisman. Jag gillar att de tänker på ordning och säkerhet, men har lite svårare för modevisningen. Den var menad som ett lättsamt sätt att visa klädkoden. Med svenska ögon lite komiskt att tjejer kan ha ärmlöst, men inte killar, observera ärmlöst - inte spaghettistroppar! Det finns mått på hur långt från knäet ett par shorts får sluta. Kepsar var inte ens med på modevisningen, så självklart är det att man inte har det. Det skulle svenska elever veta om, som går med amerikanska kepsar och Hollister huvtröjor neddragna.

Jag har ju sett något avsnitt av tv serien Glee och flera filmer där amerikanska high schools förekommer och tänkt att så kan väl inte alla high schools se ut. Att samlas i skolans aula och lunchrum samt att gå i korridorerna var precis som att ramla in i någon filmscen. Korridorer med skåp, klassrum med glasdörr och färgglada målningar med skolans maskot, direkt på lättbetongsten, som ger en ganska industriell känsla.

Mina killar tyckte det var ok, men kände sig förståss udda, vilket de alltid kommer vara. Amerikanska eleverna var verkligen duktiga på att ta kontakt med varandra och presentera sig för varandra, där har svensken och jag mycket att lära! Jag vågar inte stampa fram till någon och presentera mig i ett så stort sammanhang, hela årskursen på ett bräde, nä mingel har aldrig varit min paradgren, men lär väl få öva mig på det här.

Inte mina pojkars skola, men likadan, fast andra färger...
Vill inte hänga ut någon skola, varför ingen bildkälla.

Så går en månad.

Det har inte hunnits med att blogga!
Men vart tar tiden vägen då?

Det känns som om jag står och stampar på samma ställe, men det är givetvis inte så, mycket har hänt.
De två tonåringarna är inskrivna i skolan, nästan, en del pappersexercis är kvar misstänker jag, för jag får nog bassning på vaccinationer o dyl. Kvar är också läkarkontroll, men vilken läkare skall man välja?

Yngste sonens skolgång i Sverige har varit motig och här står jag vid ett vägskäl; välja en stor public school med så stor mångfald som möjligt eller välja det lilla alternativet som är i katolska kyrkans regi med små klasser, skoluniform och fredagsbön? Jag lägger mycket energi på att fundera över vilket som är bäst. Ena dagen är public bäst, för då finns det många kompisar att hitta å andra sidan kan man lätt försvinna och känna sig ensam och yngst är en känslig person. Katolska skolan är liten, kostar pengar och jag har kanske en förutfattad mening om att det kanske är elitistiskt och svårt att få en plats i det sociala samspelet, eftersom vi inte är katoliker. Men det är ett religiöst sammanhang och tänker samtidigt att där kanske man har större förståelse för att yngst är känslig. Frågan är om de har medel för att hjälpa honom, eftersom hans engelska är ganska begränsad.

På onsdag 6 augusti startar skolan här och redan imorgon är det introduktion för nykomlingar. Äldst skall gå i 11 klass och yngre i 9:e. De är bägge smått chockade över att bara läsa 6 ämnen, istället för de vanliga 16 i Sverige. Counselor n på skolan verkade imponerad över svenska elevers bredd, men jag tror att sättet att studera kommer att bli en stor förändring för mina grabbar. Det är lite frågan om man skall kunna litet om mycket eller mycket om litet. Svenska elever är ju inte vana vid att traggla och memorera utantill.

Hyreshuset bjuder på ständiga överraskningar, en del är lätta att hantera och kan fixas, andra svårare.

Upptänkte på ett tidigt stadium att vi inte bor själva här, utan det gör insekterna också och allt är ju stort i Usa...Kan inte skryta med att ha fördrag med insekter, förutom fjärilar, och genomlever minst en gång per dag ett trauma som innefattar jakt och död, urk.

På matfronten håller jag fortfarande på att hitta ingredienser som jag känner igen och vet hur man kan använda. Hittade havregryn och skorpmjöl här om dagen. Har hittat fram min hushållsrullehållare och upptäckte att den visst passar på stora amerikanska hushållsrullar, det är vardagsglädje det!

Sverigelängtan har varit tuff denna veckan, börjar väl förnimma att jag inte är på semester, utan att det är meningen jag skall stanna här. Maken har varit på business i hemstaden samt Norge och hunnit besökt sina föräldrar och lite vänner, vilket svider lite.

I torsdags var jag nog hyfsat ensam om att gråta en skvätt i solen och havsbrisen med den ljuvliga horisontvyn på denna 2 mil långa sandö, som vi är locals på. Fick frågan i en affär om jag var visiting eller local och det kändes underligt att svara local. Butiksbiträdet studsade till också :-)

Skall försöka öka antalet inlägg här på bloggen, men är flitigare på instagram. Man hittar mig som hjarnfrys.

                                   

Dear.

Would that be all, dear? Tror det är sydstatstilltal eller kanske lantistilltal, hur som helst är det lite gulligt.

Jag har tröttnat lite på lägenhetens bruna och gula tema. Till och med taket är gulmålat! Egentligen gillar jag ju färg och vad jag har sett på våra husjakter, så är sydstatsamerikanen mycket modig i sina färgval, men brunt, beige, gult verkar vara standard om det skall passa många, som i hyreskomplexet vi bor i just nu.

Har idag tagit mod till mig och handlat över disk i tygaffären och hos fiskaren. Jag överlevde och kunde göra mig förstådd i både pounds och yards. Lyckades till och med, med lite small talk med kassapersonalen på Publix.

Än en gång förvånas jag över hur tilltalet är mellan främlingar och det känns bara positivt.

Skall inom snar framtid få tag i sängar och har en del huvudbry om vilken sort man skall välja; ramsäng, kontinentalsäng eller ställbarsäng? Svensk eller amerikansk? Och sist men inte minst; det skulle nog varit beställd förra veckan, för vi får hyreshuset på lördag.

Å andra sidan så får vi se hur länge tullen roar sig med vår container. Den har kommit till vår hamn idag! Saknar speciellt alla saker från köket.

Tiden går lite långsamt när vi väntar på att saker skall falla på sin plats. Idag hittade jag ett dolt badrumsskåp och införlivade det som mitt alldeles eget, här i makens lägenhet.

                                   

                                   

All americano beach.

Har avundsjukt suttit under mitt lilla parasoll, ihop med mina tre söner, som packade sillar i skuggan och tittat på den amerikanska beach stylen. Galet, visst, men jag väljer att plocka russinen ur kakan.

På helgen körs flakbilen ut på stranden med trädgårdsmöbler, grill och partytält, gärna en flagga- för att signalera vilken strand man spolats upp på om man kommer havsvägen ;-). Bilbatteri finns med för att hålla kylboxen, på storlek med en större svensk dynbox, kall. Alla är med från mormor till barnbarn och kompisar! Man har också med diverse spel att leka med och fiskespön. Aktiviteten är på topp och det ser så härligt ut.

Med mina svenska ögon svider det ju lite: Va' kör de bil på stranden? etc. , men när jag får mitt amerikanska körkort, så kommer jag också backa ned bilen och man får inte kryssa fritt mellan strandfiltarna, utan det finns regler, som alla följer, faktiskt. Nu bor jag ju inte på något direkt partyställe, så mycket verkar var städat och i ordning, men längre fram på säsongen ser det kanske annorlunda ut.

Igår inhandlade jag mina russin ur den amerikanska kakan: ett strand-partytält och en kylbox på 50 liter med hjul och dra-maten-handtag, dock utan bilbatteridrift.

Idag blir det övning på att fälla upp eländet, hoppas att det inte får vingar och någon stämmer mig.
Ska jag ta med den svenska fanan?

                                    

Vänlighet.

Har gjort det igen, handlat mat. Detta oändliga spring till mataffären! I Sverige hade jag ju ett väl fungerande system med skafferi, men här startar jag ju från noll, så det blir många turer.

Jag vet att många stör sig på den amerikanska falskheten i att alltid fråga hur man har det, men jag tycker det är så trevligt att personalen säger godmorgon, frågar hur de kan hjälpa och om allt har varit till belåtenhet under shoppingen och att det önskar en fortsatt trevlig dag. Jag vet också att det kanske måste säga så och att de har betalt för att göra det, men vilken skillnad det ändå gör att försöka vara positivt inställd. Jag drar åtminstone på smilbanden mer än om de inte sagt godmorgon till mig. Det får min dag att starta eller avslutas med ett litet plus.

Man kan ju tacka nej till hjälp att packa varor, få dem utkörda till bilen om man tycker det är påfluget eller jobbigt. "Hejdå damen" som arbetar vid utgången, ser så söt ut och jag tänker fortsätta svara henne, även om jag har märkt att inte alla gör det.

Idag skall vi ta oss till storstan, som ligger en timmes bilfärd bort. Vi skall spana in Barnes & Noble s bokhandel, för att öva minste sonen i engelska till skolstart. Kanske kan jag hitta en bra bh på Victorias Secret. Vill kika på Anthropologie, som så många pratat om och som jag inte hade riktigt tid att spana tillräckligt på sist. Hoppas att regnet håller sig borta i eftermiddag, så jag hinner en PW på stranden.

Bild lånad av: naplesnews.com